Avelsrekommendationer
Den övergripande målsättningen för Svenska Barbetklubben (SBBK) är att genom största genetiska mångfald kunna bevara rasens hälsa, robusta karaktär, ursprungliga användningsområde och rasstandard. Den numerärt lilla rasen barbet räknas fortfarande som utrotningshotad, varför det är mycket viktigt att vi formulerar målsättningar och strategier för att bevara rasen – vilka finns att läsas i de Rasspecifika Avelsstrategierna (RAS).
Här nedan återger vi klubbens avelsrekommendationer. Ett väl genomtänkt och allsidigt urval av hundar i avelsarbetet är viktigt för att behålla rasens genetiska variation, minska förekomsten av ärftliga sjukdomar samt bevara rasen som en stabil och orädd hund som är lyhörd, social, följsam, vänlig och tålmodig.
Inavelsgrader och genetisk variation
• Avelsdjur ska väljas så att inavelsgraden hos avkomman blir så låg som möjligt och bör inte överskrida SKKs högsta rekommenderade gräns på 6.25 procent. Vid beräkning av inavelsgrad är fem led ett minimum (Beräknas i Pawpeds internationella databas). Genomsnittet för rasen i sin helhet bör inte överstiga 2,5 % för att undvika stora genförluster.
• Såväl tik som hane ska vara minst 2 år när de paras första gången, men önskvärt är att vänta med debuten till hundarna är 3 år vilket möjliggör en mer ingående utvärdering avseende hälsa och mentalitet. Det är också viktigt att känna till att den genetiska variationen förloras med snabba generationsskiften, d.v.s. när föräldradjur paras vid ung ålder.
• För att förhindra förlust av genetisk variation ska enskild tik eller hanhund ej ha fler än maximalt 3 kullar (eller max 20 avkommor efter 2 kullar). En utvärdering avseende avkommors hälsa och mentalitet bör göras efter 2 kullar.
• En genomförd parningskombination ska ej upprepas.
Hälsa
• Såväl tik som hane bör ha visat att de kan reproducera på ett naturligt sätt, varför insemination vid avelsdebut avråds för såväl tik som hane.
• Båda föräldradjuren ska vara höftledsröntgade och endast hund med status A eller B ska användas i avel. Vidare är det lämpligt att studera hundarnas syskon och föräldrar. Hundar, hos vilka mer än 60 % av föräldrar och kullsyskon är bedömda med dysplasi (C-E), är mindre lämpliga i avel.
• Båda föräldradjuren ska vara armbågsröntgade (ED) och endast hund med ED-status 0 ska användas i avel.
• Båda föräldradjuren ska vara ögonlysta utan allvarlig anmärkning. Ögonlysningen bör ha genomförts högst 12 månader innan parning. Hund som fått diagnosen "lindrig distichiasis" kan accepteras för avel om det andra föräldradjuret är helt fri från diagnosen.
• Hund som har kramper eller epilepsi ska inte användas i avel. Syskon till hund som påvisat kramper eller har epilepsi bör avvakta avel tills de uppnått 5 års ålder. I kullar där fler än en (1) valp drabbats bör syskonen inte användas alls.
• Hund som har ärftligt hjärtfel ska ej användas i avel. Kullsyskon, i en kull där max ett (1) syskon fått hjärtproblem, kan med stor försiktighet användas i avel om det anses tillföra rasen andra positiva effekter.
• Hund med tremor ska ej användas i avel. Man bör senarelägga eventuell avelsdebut för symptomfria kullsyskon, vilket möjliggör en mer ingående utvärdering.
• Hund med över- eller underbett ska inte användas i avel.
Mentalitet
• För att upprätthålla en bra mentalitet i rasen är det önskvärt att hundar som ska gå i avel ska vara mentalbeskrivna (BPH eller MH).
_____________________________________________________________________________________________________________________
Undantag från rekommendationerna ovan kan övervägas om den genetiska "vinsten" med att använda en viss hund bedöms mycket stor och att den överväger riskerna med spridning av anlag för fysiska, mentala eller exteriöra defekter. Vid önskemål om att använda hund som inte motsvarar rekommendationerna kan skriftlig förfrågan göras till rasklubbens avelsråd
Här nedan återger vi klubbens avelsrekommendationer. Ett väl genomtänkt och allsidigt urval av hundar i avelsarbetet är viktigt för att behålla rasens genetiska variation, minska förekomsten av ärftliga sjukdomar samt bevara rasen som en stabil och orädd hund som är lyhörd, social, följsam, vänlig och tålmodig.
Inavelsgrader och genetisk variation
• Avelsdjur ska väljas så att inavelsgraden hos avkomman blir så låg som möjligt och bör inte överskrida SKKs högsta rekommenderade gräns på 6.25 procent. Vid beräkning av inavelsgrad är fem led ett minimum (Beräknas i Pawpeds internationella databas). Genomsnittet för rasen i sin helhet bör inte överstiga 2,5 % för att undvika stora genförluster.
• Såväl tik som hane ska vara minst 2 år när de paras första gången, men önskvärt är att vänta med debuten till hundarna är 3 år vilket möjliggör en mer ingående utvärdering avseende hälsa och mentalitet. Det är också viktigt att känna till att den genetiska variationen förloras med snabba generationsskiften, d.v.s. när föräldradjur paras vid ung ålder.
• För att förhindra förlust av genetisk variation ska enskild tik eller hanhund ej ha fler än maximalt 3 kullar (eller max 20 avkommor efter 2 kullar). En utvärdering avseende avkommors hälsa och mentalitet bör göras efter 2 kullar.
• En genomförd parningskombination ska ej upprepas.
Hälsa
• Såväl tik som hane bör ha visat att de kan reproducera på ett naturligt sätt, varför insemination vid avelsdebut avråds för såväl tik som hane.
• Båda föräldradjuren ska vara höftledsröntgade och endast hund med status A eller B ska användas i avel. Vidare är det lämpligt att studera hundarnas syskon och föräldrar. Hundar, hos vilka mer än 60 % av föräldrar och kullsyskon är bedömda med dysplasi (C-E), är mindre lämpliga i avel.
• Båda föräldradjuren ska vara armbågsröntgade (ED) och endast hund med ED-status 0 ska användas i avel.
• Båda föräldradjuren ska vara ögonlysta utan allvarlig anmärkning. Ögonlysningen bör ha genomförts högst 12 månader innan parning. Hund som fått diagnosen "lindrig distichiasis" kan accepteras för avel om det andra föräldradjuret är helt fri från diagnosen.
• Hund som har kramper eller epilepsi ska inte användas i avel. Syskon till hund som påvisat kramper eller har epilepsi bör avvakta avel tills de uppnått 5 års ålder. I kullar där fler än en (1) valp drabbats bör syskonen inte användas alls.
• Hund som har ärftligt hjärtfel ska ej användas i avel. Kullsyskon, i en kull där max ett (1) syskon fått hjärtproblem, kan med stor försiktighet användas i avel om det anses tillföra rasen andra positiva effekter.
• Hund med tremor ska ej användas i avel. Man bör senarelägga eventuell avelsdebut för symptomfria kullsyskon, vilket möjliggör en mer ingående utvärdering.
• Hund med över- eller underbett ska inte användas i avel.
Mentalitet
• För att upprätthålla en bra mentalitet i rasen är det önskvärt att hundar som ska gå i avel ska vara mentalbeskrivna (BPH eller MH).
_____________________________________________________________________________________________________________________
Undantag från rekommendationerna ovan kan övervägas om den genetiska "vinsten" med att använda en viss hund bedöms mycket stor och att den överväger riskerna med spridning av anlag för fysiska, mentala eller exteriöra defekter. Vid önskemål om att använda hund som inte motsvarar rekommendationerna kan skriftlig förfrågan göras till rasklubbens avelsråd