SKK uttalar sig i frågan om DNA-tester av hund

Flera rasklubbar har fått erbjudanden och påstötningar om att det finns möjligheter att låta kartlägga hundars DNA. Detta har föranlett Svenska Kennelklubben att uttala sig om hur de ser på frågan, och här kan du ta del av det utskick som gått ut till rasklubbarna.
 
Med anledning av det utskick från Genoscoper avseende MyDogDNA som nyligen gjorts till ett antal special- och rasklubbar önskar vi på SKKs Avdelning för avel och hälsa ge våra reflektioner kring de tjänster som erbjuds av laboratoriet. SKK har också nyligen tagit del av denna marknadsföring av "genetiska hälsopass" som omfattar ett stort antal DNA-tester. Vi för just nu dialog med hundgenetikgruppen vid SLU om hur vi på bästa sätt ska informera klubbar och uppfödare om denna nya tillämpning av DNA-tester. Även om vi i dagsläget alltså inte har något färdigt informationsmaterial kring detta känns det angeläget att i ett tidigt skede kommentera den marknadsföring som nu genomförs.
   
Tveksamma till projektet
Både vi och de forskare vid SLU som vi varit i kontakt med är tveksamma till konceptet, av flera anledningar. Ett DNA-test som är framtaget för en (eller ett fåtal) raser är många gånger inte validerat, eller relevant, i andra raser. Samma eller liknande sjukdom kan orsakas av olika mutationer i olika raser. Att på detta sätt "slå ihop" ett mycket stort antal tester för olika sjukdomar är därför tveksamt.
 
Man bör också fråga sig hur relevant, eller lämpligt, det är att testa för en mängd sjukdomar/ åkommor som sannolikt inte utgör ett problem i den aktuella rasen. Generellt kan sägas att det inte finns någon anledning att genomföra DNA-tester för åkommor som inte utgör ett kliniskt problem i en population. Risken med ett sådant förfarande är snarare att fokus flyttas från de ”verkliga problemen” i rasen till det som enkelt kan mätas.

Även om framstegen inom den molekylärgenetiska forskningen har medfört att vi idag känner den genetiska bakgrunden till många sjukdomar hos våra hundar (framförallt de som påverkas av en enstaka mutation) är genetiken bakom flera av de vanligaste åkommorna fortfarande okänd. DNA-tester kan endast ge svar på en bråkdel av det som är intressant för att bedöma en hunds avelsvärde avseende hälsa. Att i ett sådant läge förlita sig på en genetisk riskbedömning utifrån ett genetiskt hälsopass är, enligt vår mening, mycket vanskligt och vilseledande. Dels för att tillförlitligheten i resultatet som sådant är tveksam, dels för att andra kanske betydligt viktigare egenskaper och åkommor kan hamna i skymundan.

Tolkning av resultat
Det är också värt att fundera över och diskutera hur resultatet av ett DNA-test, omfattande ett hundratal olika sjukdomar, ska tolkas och hanteras i det praktiska avelsarbetet. Enligt djurskyddslagstiftningen (djurskydds- föreskrifterna, L102) får en hund som är bärare av enkelt recessivt anlag för en sjukdom endast paras med en fritestad individ. Med ett hundratal olika mutationer finns en uppenbar risk för svårigheter att hitta avelsdjur som ”matchar” varandra.

Det generella rådet från Avdelningen för avel och hälsa är att detta genetiska hälsopass tillsvidare bör betraktas med stor försiktighet. Vi hoppas kunna återkomma med mer utförlig information kring detta så snart som möjligt.
 
Avdelningen för avel och hälsa
Sofia Malm
Genetiskt sakkunnig

SKKs generella policy avseende DNA-tester i avelsarbetet
 
"Genetiska tester är ett utmärkt verktyg i avelsarbetet för bättre hälsa hos våra hundar, förutsatt att dessa tester är tillförlitliga, relevanta och används på ett klokt sätt.

Uppfödare och hundägare bör noggrant utvärdera nyttan med och konsekvenserna av ett genetiskt test innan detta utförs. Risken med ett ensidigt eller överdrivet fokus på DNA-testresultat är att andra viktiga åkommor eller egenskaper hamnar i skymundan. SKKs avelskommitté vill understryka vikten av att man i avelsarbetet utgår ifrån hur vanligt förekommande och hur stort kliniskt problem en sjukdom är, snarare än att utgå ifrån vilka tester som finns tillgängliga.

Om en sjukdom inte utgör ett kliniskt problem i rasen, och/eller det DNA-test som erbjuds för denna åkomma inte anses tillförlitligt, är det bättre att avstå från att testa sin hund. Risken är annars att avelsbasen begränsas på felaktiga grunder, eftersom du som uppfödare är skyldig att ta hänsyn till testresultatet i ditt avelsarbete.

Det är viktigt att ha i åtanke att hundavel handlar om mycket mer än enstaka sjukdomar, och att genetiska tester, även om de idag är många, inte ger hela bilden."